Jag vet att jag sa att jag skulle gå och lägga mig, men tro på fan att jag glömde ta min tablett försent så nu kan jag inte sova. Så fram till nu har jag suttit och fixat om designen på bloggen och försöker få lite organisation på skiten, men det är inte lätt det inte, jäkla blogspot... kanske skulle ta och byta domän när det bara vill krångla sig så förbannat! Men det orkar jag inte hålla på nu, flytta inlägg och lägga upp bilder och krångla igen så det får allt ta och vänta ett tag. Men anywayz, vad tycks om den nya designen?
Förutom det har jag följt mitt lilla tv-schema ganska bra, förutom att jag bytte ut "Top Model" mot "Cold Case"... Jeez, så väldigt intressant.
Men nu har jag verkligen något att visa er, för er som inte vet det så gick min mormor och morfar nyligen bort i en brand, och kort därefter skrev jag detta i ett försök att få ur mig lite vrede och sorg:
"Ett tomt papper, ett tomt ark.
Så känner jag mig just i denna stund, tom.
En röd tvätt-tunna är allt jag ser bakom ögonlocken, ett av mina finaste barndomsminnen, min nu salige morfar svingade mig runt, runt, runt i timmar, hans armar måste ha värkt av allt svingande, och för att inte tala om hur fruktansvärt illa han måste ha mått efter det eviga snurrandet, men det verkade inte röra honom i ryggen, allt han verkade se var den blonda lilla ull-totten i den röda tunnan som skrattade hysteriskt och såg upp på sin morfar som den starkaste mannen i världen. Hur orkade du? Hur orkade du med att svinga mig, gång efter gång, gång efter gång, år efter år.
Allt jag önskar att jag kunde få med mig ifrån de brända ruiner som en gång kallades ett hem, är den röda tunnan... en sån obetydlig sak för det blotta ögat, men för mig, är det monument av den lyckligaste tiden i mitt liv, jag hyste en sån stark beundran för min morfar och min mormor, så starka, så flitiga, och så villiga att göra precis allt för att få mig att le.
När jag var ledsen lyftes jag upp i morfars famn, placerades på hans ben och hans stora, grova, arbetarnävar höll hårt i mina små taniga händer och sen gungade han mig upp och ner och sjöng "Kopparbergs-visan", då var alla mina bekymmer borta, det var det bästa botemedlet mot allt som gjorde ont i mig. Sen skrattade han, ett skratt som bara han kunde framkalla, åratal av filterlösa John Silver var upphov till det skrattet, ett härligt, högt, hest skratt som kunde få vilken människa som helst att rycka till lite, för att sedan le.
Jag önskar så, att du nu kunde göra det igen, lyfta upp mig i din famn, krama mig och sjunga den där galna, störtlöjliga låten för mig igen, för det är fan den vackraste visa som finns... nu.
Det är hemskt hur mycket man bara tar för givet, att dessa möjligheter alltid ska finnas kvar.
Så fel jag hade, det kan aldrig mer hända, aldrig.
Det är tanken "aldrig" som väcker en rasande storm av ilska i mig, hemska, fruktansvärda och rent ut sagt vidriga tankar, en farlig person ligger dold bakom det tomma skal som är jag. Människor skulle förfäras om dom visste vad som bubblar upp i den levande vulkan av barndomsminnen som aldrig kan komma åter. Jag vill ha dom tillbaka, jag vill säga allt som jag aldrig sa, och samtidigt ta tillbaka allt det jag sade. Varför slutar vi alltid att säga de vackra, viktiga och betydande sakerna till varandra i en viss ålder och inriktar oss endast på det dåliga i varandra? Ser ni inte hur jävla sjukt det är? Ett självdestruktivt samhälle stoltserar vi med, vad är det egentligen att stoltsera med, här finns ingen rättvisa, bara olyckliga, tragiska öden som går i arv.
...Mormor, min fina, godhjärtade, men ack så kluvna och vilsna mormor.
Jag klagade alltid på att jag fått mormors haka, jag fann den alltid lite lustig, speciellt när hon åt vindruvor, då kunde jag fascinerat sitta och titta på henne när hon tuggade, hennes stil när hon tuggade påminde mig alltid om någon slags seriefigur men jag lyckades aldrig riktigt lista ut vilken. Samtidigt kunde hon dela med sig av gamla visdomsord och roliga metaforer som till och med jag använder idag, "Ja den ja, den är som en böld i röven på en cykelsemester", jag kunde skratta som aldrig förr, inte för att metaforen var speciellt rolig utan p.g.a hur hon såg ut när hon sa dom samtidigt som åt de där gröna vindruvorna. Hon trodde ju alltid naturligtvis att det var metaforen jag skrattade åt så hon vart alltid glad av det och pratade exalterat på mer och mer. Jag tänker aldrig mer skämmas för min haka mormor, jag tänker bära den stolt, för att när jag måste vända mig mot hårda verkligheten, så är det egentligen allt jag har kvar av dig... hakan.
Jag hoppas verkligen, av hela mitt brustna hjärta, att du hela tiden visste och förstod hur mycket jag älskade dig, och hur mycket jag beundrade dig, inom dig fanns plågoandar som jag inte ens kan föreställa mig, men alltid när vi var nära verkade dom försvinna och du såg bara oss, du kunde krypa ner tyst i soffan under morfars arm med en kopp kaffe och bara njuta av att se mig titta på en film, läsa en bok, eller bara trilla bort "i min egna lilla värld", ni verkade till och med uppskatta när jag föll bort i den världen. Morfar kunde skratta högt och veva med handen framför ansiktet på mig under tiden som jag satt som i trans och bara stirrade och kanske gungade och utbrast i ren förtjusning "Haha titta, hon är helt okontaktbar!".
Och de förbannade böckerna, "Marsupilami-böckerna" som du förvarade i vitrinskåpet och ömt lade fram åt mig varje gång jag sov där, ibland kikade hon in bara för att kunna stå lutad mot dörr-karmen och titta med ett leende på läpparna medan jag läste och försvann in i "Marsupilami`s" värld. Hon erbjöd mig dom böckerna i mina tonår, jag tackade nej... Jag förbannar mig själv för det, jag tyckte jag var för stor, jag älskade dom där böckerna och nu, ja nu är kanske allt som återstår av dom bara ...aska.
Orkar inte mer, för mycket minnen flyter upp som jag inte är redo att möta ännu, de underbara minnen som jag redan plockat upp är alltför hjärtslitande.
Jag älskade, och älskar er, mer än vad ni antagligen visste och förstod, jag önskar så att jag sagt det oftare, och utan hårda ord... Fan."
Denna röda tvätt-tunna är som ni kanske förstått oerhört viktig för mig, tyvär hade själva tvätt-tunnan bytts ut för några år sedan, men min älskade mormor hade av någon anledning sparat locket till tvätt-tunnan så den är nu i min ägo då den klarat sig någelunda oskadd efter branden.
Och något mer som klarat sig undan lågorna är bland annat detta foto...
Den lilla blonda, taniga grejen som sitter nedtryckt i tunnan, är jag.
Det här fotot betyder mer för mig än något annat fotografi på planeten, eller ja, faktiskt så betyder det nog mer än vad något annan materialistisk sak gör för mig, eller för den delen kommer att göra. (Förutom kanske det röda tvätt-tunne locket.)
Den här världen kanske kunde ta ifrån mig min mormor och morfar, men den kan aldrig ta ifrån mig minnena utav dom, minnen som denna bild sätter i rullning.
-D.
