En vacker dag i sorgens tecken.

God morgon, efter en hård natt som avslutades 06.30 imorse sitter jag nu här med en kopp kaffe i handen, har precis fått i mig lite äggröra och bacon till frukost och mitt tandkött ömmar och svider som aldrig förr. Men mer om det senare, vi tar det från början.

När vi anlände till kapellet i karlslund igår började sorgen kännas fruktansvärt påtaglig, man visste att snart är det dags att symboliskt säga farväl till två människor som betytt så otroligt mycket för oss alla, två människor som ryckts ifrån oss alldeles för tidigt.

Inne i väntrummet samlades vi allihop i en kuslig tystnad, bara snyftningar och några enstaka, viskande röster kunde höras genom rummet, en man kommer ut med en irriterande, liten gnisslande vagn med blommor på som vi ska få lägga på kistorna, grejen var just den, kistorna, inte kistan; singularis. När han gav lina två vackra liljor tittade hon oförstående på honom, varken hon eller jag hängde för tillfället med, våra tankar var någon annanstans, och hon sa "Men, ska jag ha två stycken...?" och tittade sedan på mig som om hon ville skicka en vidare, mannen tittade sorgset på henne med en otrolig medömkan i blicken och svarade tyst, "Ja, två stycken.". Då small det ner en liten blixt genom oss båda, två stycken... vi skulle få lägga två stycken liljor på två stycken kistor, en för mormor och en för morfar. Han gick och hämtade ytterligare två och gav till mig, när han gav dom till mig såg jag att en var utblommad och otroligt vacker, men den andra var stängd, den hade inte blommat, och då spred sig paniken i mig och tankarna i huvudet ekade om och om igen; "Vem får den öppna, och vem får den stängda?", "Vad gör jag nu? Vem ska få den stängda?!". Jag tittade på lina och gnällde fram "Men, vem får den öppna och vem får den fula nu då?", hon svarade tyst  att det spelade ingen roll och att den var inte ful, den kommer blomma ut sen ivarjefall.

Klockorna började slå och alla gick tyst in salen, och där stod dom, två kistor med ett enda stort rött skynke över sig, och på dom stod dom vackra, svartvita fotografierna på mormor och morfar som föreställde dom i sina yngre dagar, en tid då allt var bra. Runt omkring fanns de vackraste bland buketter med ord som "Farväl", "Sov i ro", "En sista hälsning" och "Ni finns alltid i våra hjärtan". Då var det nog kört för oss alla, ingen kunde låta bli att bli berörd av det faktum att det fanns två kistor där, till och med Ronny kunde inte låta bli att fälla en tår över den otroligt vackra och fridfulla ceremonin, för det var den, den var ljus och vacker, inte alls så tung och mörk som dom brukar kunna vara. Psalmer sjöngs, och prästen talade om Kerstin och Bo Larsson`s liv tillsammans, deras nöjen, deras resor, och om kärleken dom hyste för sina barn och barnbarn.

När den första utvalda låten spelades som var Rolf Wikström`s "Jag har hört om en stad ovan molnen" brast det, då fanns inte ett öga torrt i salen, jag själv började snyfta och gråta hejdlöst och okontrollerat, jag kunde inte längre hålla tillbaka sorgen som jag så länge gått och hållt inom mig, lina tog ett fast grepp om min hand och vi satt sedan där och grät, hand i hand, sida vid sida.

Mer psalmer sjöngs, och naturligtvis tappade jag en lilja när jag skulle plocka upp psalmboken och hitta rätt sida, böjer mig ner för att plocka upp den, då faller den andra liljan till golvet... då kommer det utan förvarning ut ur min stora trut: "Men för fan!" under tiden psalmen sjöngs, lina tittade på mig och fnissade lite samtidigt som hon grät och jag såg ronny böja sig fram för att se efter vad jag svor för mitt under sången. Jag kunde helt enkelt inte hejda det, det bara for ut!

När sen Frida Öhrn`s "Jag har gått inunder stjärnor" började att spela, då var det dags att falla samman och sönder igen, och dessutom var det dags att gå fram till kistorna och lägga blommorna och säga vårat sista farväl... tårarna strömmade ned för ansiktet när jag lade den öppna blomman på morfars kista som jag tyckte såg alldeles för liten ut för en sån lång och ståtlig karl, jag klappade den lite lätt och flyttade mig ett steg bort, till mormors kista, där jag ömt lade den stängda blomman, den fick symbolisera friheten hon nu fått, hon är fri att blomma ut på en plats där vi inte tillåts följa med. Inte ännu åtminstone.

När själva ceremonin var över stannade jag, lina och mamma kvar inne hos kistorna en stund, och jag frågade mamma frågan som gnagt i mig under hela ceremonin "Får han verkligen plats i den här?" medans jag höll båda händerna på det röda stycket tyg som placerats ut över dom, hon tittade upp på mig och la armarna om axlarna på mig och skrattade lite tyst och snyftade "Jadå, det gör han".

Vi lämnade sedan kapellet, och jag gick ut i en vägg av rökare, doften var så jävla fantastisk och jag har fan aldrig varit så röksugen i hela mitt liv, så som ni nu kan förstå har jag svullet och skavt tandkött i hela munnen efter att ha snusat upp 1,5 dosa snus på halv dag. Aj-e!

Och efter det, ja då bar vi oss av till Åkerby Herrgård för att fika och prata minnen.

När vi tillslut kom hem åkte mor och jag in och köpte en sjuhelvetes massa onyttigt, bl.a en gigantisk påse godis ifrån nöjesbutiken, när vi kom hem från stan var Mulle på besök och drack kaffe, sen kom även Tomas, Eva och barnen när dom skulle lämna dante men blev kvar på fika en bra stund, och under tiden brorsan och eva åkte in till stan för att handla stannade barnen kvar och lekte. Så kvällen kan jag säga slutade oändligt mycket bättre än hur dagen började, och naturligtvis så tände vi också tre ljus för mormor, morfar och Eva Magnusson.

Vin, mat och buzz-spelande var huvudsysselsättningen resten av kvällen, men nu är jag helt slut och orkar inte gå in på detaljer om det med. Så ni får nöja er här nu, hoppas ni alla haft en bra helg än så länge.

-D.